Måste dela med mig av mina morgontankar.

 

Jag är så himla glad att vi tog det här steget. Jag trivs så himla bra här!! =) För varje dag som går så känns de mer som hemma för oss. Jag ser inte Stockholm som Stockholm längre utan det är ju hemma nu. Man lär sig varje dag om nya ställen och själva staden, kan bara vänta mig en vår/sommar här med allt som staden kan erbjuda.

 

Jag ser min framtid här, vår framtid. För en gångs skull så tänker jag som jag vill. Varför skulle jag inte vilja bo här? Staden som har allt. Varför skulle jag inte vilja att mina barn växer upp i staden som har allt? Utbildningar, jobb och framför allt saker att göra. Jag ser familjer varje dag, lyckliga och stolta stockholmare. Jag har vetat detta hela tiden att storstadslivet väntade på mig fråga min mamma. Nu när jag börjar kalla detta hemma så längtar jag tills vi har vår villa utanför stan med stor trädgård, den behöver inte vara på vår gata i stan (Köping/Arboga) Våga släppa taget!

 

Visst jag lever med ständig saknad absolut. Familjen är värst för de kan inte tar sig upp lika lätt och ofta men vi är vuxna nu. Jag har ändå inte tid om dagarna att umgås då de är jobba, äta, tvätta och städa som är prio 1. Lika för dem. Alltså har jag helgerna att träffas som vem som helst och det är 1,5 timme ifrån varann, ska jag låta det stoppa mig att göra vad jag vill? Jag träffar nog min familj nästintill lika ofta som er andra. Att åka hem behöver inte vara en fullspäckad helg utan en fredagskväll i mammas soffa. Vi är närmare än vad vi tror. Och ett sms gör mycket. Vännerna, absolut kan man vilja ta en kaffe ibland efter jobbet men vi har inte samma behov av varandra längre. Vi lever alla olika liv, vill olika och har vuxit ifrån varann och detta säger jag inte för att jag är dum/arg utan tvärtom. Jag hatar inte någon utan hoppas alla kommer dit dom vill. Okej förutom ni som snackar BULLSHIT om mitt förhållande, er spyr jag på avundsjuka jävlar. Sen finns de dom få guldkorn som jag håller kärt men om det är 1..2 eller 10 personer gör mig ingenting så länge det är en vänskap att lita på och veta att den personen finns där 16 mil ifrån eller på gatan bredvid. Enkelt va? Man behöver inte hata någon bara för att man inte umgås ofta. Jag är inte 14 längre och tar livet som de kommer och allt jag har gjort hittills är mina val sen de som faller bort under tiden är nog bara en mening inget ont.

Så en summering av de hela, i början va de kommentarer och tankar som när kommer du flytta hem, när du får barn va? Vad ska du göra där? Är det inte läskigt? Varför Stockholm? Vad gör alla andra då? Mamma? Nu kan jag sträcka på mig och säga att det här va de BÄSTA jag gjort och kommer aldrig flytta hem.  Så känner jag nu så kööör ni som tvekar. Resten löser sig, de finns så mycket mer här ute, och de enda som kan hända är att du flyttar hem eller de bästa att livet fortsätter på ett nytt kapitel för de har verkligen mitt gjort. 

 

De va väl de, nu ska jag bara fortsätta framåt hoppas ni med gör de - Puss💗

 

PS. Detta är alltså mina tankar, ingen pik mot någon som folk lätt uppfattar. Så här känner jag.