Kan inte riktigt släppa en artikel som min fina mamma skickade till mig, med både glädje och lite ångest log jag när jag läste den. Den handlade om hur man som föräldäder (i detta fall mamma) känner när barnen verkligen lämnar en och blir vuxna. Vet inte om jag fick ångest för mammas skull eller för min skull hur stora vi faktikst har blivit och inte "behöver" mamma på samma sätt längre. Jag är i alla fall en sådan person som klarar mig själv, jag älskar tips och råd men i slutändan kan jag själv. Alltid varit sån, behövde aldrig hjälp med läxorna, flyttade hemifrån själv, flyttade till Stockholm själv osv..Jag måste ha varit ett underbart lätt barn att ha och göra med? Eller är jag dum som är så? Fick prata en lite längre stund med mamma idag och då kändes det bättre. Vi är faktiskt likadana i det här självständiga så hon är inte arg på mig att jag bara ringer när jag vill veta vilken färg min gavel ska ha eller hur hon gör sitt fantastiska mos! =) Jag vet att hon är stolt men lite ångest har jag att jag bara "lämnar" henne efter 20 år, det är nog där skon klämmer. Jag förstår nog bättre när jag får någon som älskar mig lika mycket som jag älskar henne. Puss mamma vi skickar ofta tankar iallafall<3

 

Usch känner mig nästan som en utnyttgare som ringer bara när jag behöver "råd,hjälp" haha men det är väl det som är föräldrarollen. Blir annat när hon blir mormor då får hon nästan börja om på nytt ;) Ville egentligen bara säga puss till mamma som jag saknar varje dag<3 - Jag älskar dig.